Att kommunicera på ett sätt som får alla med på tåget kan så klart vara svårt. Men ibland är det enklare att prata med en vägg än vissa kollegor. Här är listan över typerna som verkar sakna öron – och hur du når fram till dem.
Virrpannan vill ofta väl men saknar tyvärr en adekvat förmåga att fokusera på en person eller syssla åt gången. Inte sällan vill personen inkludera alla inom fem kilometers radie i samtalet. Vanligt förekommande beteende är att personen pratar i headsetet, brer en ostmacka, gullar med kontorshunden och tilltalar dig med fel namn. Helst samtidigt som du försöker få fram ditt budskap.
Åtgärd: Be om ett enskilt möte och se till att ni kan sitta i ett stängt rum. Begär också att personen lämnar telefonen på sitt skrivbord och säg sedan det du vill säga medan du är noga med att hela tiden hålla ögonkontakt (virrpannor kan även distraheras av sina egna tankar) för att stämma av att personen lyssnar. Se också till att ni när ni närmar er slutet sammanfattar vad som sagts och sätter det på pränt. Det är viktigt med skriftliga bevis, för att i retrospekt kunna hänvisa vad som verkligen bestämts.
Besserwissern vet alltid bäst, oavsett faktisk kunskapsbas i ämnet. Och skulle det (mot all förmodan) hända att hen känner sig rådlös, slår hen dövörat till och gör skyndsamt ett ämnesbyte till trygga vatten och kan sedan orera i timmar om plantskötsel då ni egentligen skulle snacka budget.
Åtgärd: Behovet av att veta bäst och ständigt söka bekräftelse för sina styrkor är inget ovanligt bland oss människor. Särskilt i situationer där vi inte känner oss helt trygga, slår kraftfulla försvarsmekanismer igång. Men hos de kollegor som allt för ofta tar på sig veta-bäst-kepsen är det bäst att trampa varligt. Att skrika eller gorma gör bara att personen vänder taggarna utåt. Prova istället att berömma personens expertkunskaper ordentligt i de situationer där de är till nytta. Var också noga med att förklara när och varför resonemang inte hör till ämnet när personen svävar ut.
Konfliktflyktingen skulle hellre tugga av sig högerarmen än att erkänna att ni har en meningsskiljaktighet (eller än värre: prata om problemet). Kännetecknas av att dyka ned under skrivbordet och leta efter imaginära, tappade kontaktlinser så fort du går förbi.
Åtgärd: Här gäller det att ta myrsteg. Ge er tid att lära känna varandra och bygga upp ett förtroende. Försök att hitta avslappnade i situationer där personen är mindre på sin vakt och smyg försiktigt in problemlösning i konversationen. Prova med att ställa ledande frågor som ”tror du inte att vi skulle jobba bättre ihop om…?” I vanliga fall är problemlösning via mejl inte att rekommendera, men i den konflikträddes sällskap kan det vara värt ett försök. Att slippa se en person i ögonen och slippa pressen i att bli avläst genom sitt eget kroppspråk och röstläge, kan öppna upp för en ärligare kommunikationskanal.
Högtalaren. Inte helt olik en vanlig högtalare med tillhörande ljudanläggning så överröstar högtalaren det mesta och det flesta i sin omgivning. Kännetecknas av ett konstant ordflöde som ökar i volym och frekvens så snart du försöker få en syl med i vädret.
Åtgärd: En idé är att helt enkelt vänligt men bestämt be personen vara tyst, då det faktiskt är andra som vill komma till tals. Ofta menar högtalare inget illa utan är går på vana och gammalt hävdelsebehov. Men man kan faktiskt lära gamla hundar att sitta, så varför inte passa på att tala med personen i ett sammahang där det exempelvis är helt olämpligt att höja rösten (under ett föredrag, eller varför inte i en kyrka?) Visa att du faktiskt lyssnar på personen, för ofta stammar människors oförmåga på att lyssna ur det faktum att de själva aldrig har känt att de blivit hörda på riktigt. Men det finns undantag. I de fall personen medvetet verkar höja rösten, för att ostört få färdigställa sin argumentation kan ett tips vara att du demonstrativt helt enkelt vänder på klacken och går därifrån. Om inget annat hjälper - PRATA HÖGRE.
Ignoreraren får dig att känna dig som att du inte existerar och kännetecknas av sin tomma blick och uppenbara avsaknad av hörsel så fort du öppnar munnen.
Åtgärd: Att rätt och slätt ignorera människor är en klassisk härskarteknik som är svår att värja sig mot då det är omöjligt att föra en konversation med någon som behandlar dig som luft. I huvudsak har du två alternativ: 1) ställ dig mitt framför personen med åhörare runt omkring och fråga högt och tydligt varför hen ignorerar dig, eller 2) prata med din chef och ta upp konkreta exempel. Alternativ två är dock oftast att föredra, då risken är att personen kommer att förneka faktum inför folk vilket får dig att verka överdramatisk.
Siaren har den osvikliga förmågan att alltid tro sig veta vad du har att säga härnäst. Att avbryta sin konversationspartner med ”ja, precis så där var det för mig, jag förstår precis…”, för att sedan redogöra för sin situation och sina erfarenheter, är ett av siarens främsta kännetecken.
Åtgärd: Ofta stammar siarens ovanor ur en vilja att visa empati – vilket är snällt – men ställer till problem. Prova först med att tala med personen enskilt om hens vana att avbryta. Kanske har personen inte ens tänkt på det? Verkar dock problemet stamma ur att personen bara vill ha mer spelrum för sitt eget ego gäller det istället att sätta hårt mot hårt och helt enkelt avbryta tillbaka. Ett säkert kort är att inleda med ”nej där har du fel, så var det inte”. Gäller diskussionen dessutom inte hårda fakta utan upplevelser eller känslor, har du ytterligare ett trumfkort eftersom du alltid kan föra argumentationen att ingen kan tala för dina unika perspektiv. Vågar sig personen ändå på en andra omgång, kan du med fördel dra ner spiken i kistan, med ett syrligt: ”Ursäkta, jag måste fråga eftersom du avbryter mig hela tiden. Är du tankeläsare?”